Högkänslig eller borderline?
När jag i november 2013 (återigen) var på jakt efter hjälp för mitt pendlande humör och mående så var jag övertygad om att jag skulle få en diagnos. Jag kom i kontakt med en bra vuxenpsykiatri som gav mig hopp och tog mig på allvar. De startade en psykiatrisk utredning och undersökte även eventuella brister via blodprov och liknande.
En diagnos som jag blivit bekant med och som jag kände/känner väl igen mig i är Borderline. Borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som man benämner det idag, innebär en känslomässig sårbarhet. Symptom på personlighetsstörningen är bl.a:
- svårt att reglera känslor
- rädsla för att bli övergiven
- pendlingar mellan känslolägen
- tomhet
- instabil självbild
- skräck för att bli övergiven osv.
(du kan läsa mer på www.1177.se eller www.borderline.se)
Det låter ju som jag. Och visst låter det som mina tidigare förklaringar på begreppet "högkänslig"?
Utredningen och den samtalskontakt jag haft kan jag, utan att gå in på några detaljer, summerade såhär: "emesionell instabilitet med depressiva drag, men inte så pass mycket att en diagnos fastställs". Det var vad psykologen sa.
Under tiden för utredning och "behandling" så blev det här med att få en diagnos mindre viktigt för mig. Till en början kändes det som att en diagnos skulle underlätta saker och ting. Men jag har lärt känna mig själv lite mer. Jag har accepterat att en del av mina svårigheter inte beror på att jag är "sjuk i huvudet ", som jag brukade känna, utan det är ett personlighetsdrag hos mig.
This is me
Med det sagt så håller jag fast vid begreppet "Starkskör," det är ett sätt att vara högkänslig som definierar allting på ett bra sätt. När jag känner mig annorlunda eller dålig så kan jag försöka påminna mig själv om hur det ligger till - att jag faktiskt är både Stark och Skör. Jag måste bara tillåta mig själv att vara både och. Min egen acceptans är det som spelar roll.
Tjing!
